fredag 30 januari 2015

Final-Fredag


Jaha, så var det då äntligen fredag igen. Sista fredagen i januari, hör ni det?? Jag ser ljuset, Jonathan! Även om det ska dippa ungefär 20 grader ytterligare nästa vecka har jag förstått men rent kalendermässigt så börjar det närma sig vår i alla fall. Jag griper gärna efter halmstrån just nu. En annan trevlig sak är att det ska ätas tårta i kubik i helgen då pocketen fyller 2 år! Först blir det barnkalas och sedan blir det familjekalas. Med vimplar och balonger och allt som killen gillar från ”radioapan”. Naturligtvis får han böcker i födelsedagspresent men inte bara. Personalen på förskolan har sagt att det är tydligt att han har två intressen just nu; musik och att läsa. Han kommer jämnt släpande på böcker. Fatta stolta mammahjärtat.:-D

Ja, som vanligt blir det inte mycket tid över till läsning i helgen för all ledig tid kommer att gå åt till att baka tårta och städa men en bloggträff kanske jag ska hinna klämma in dessutom. På söndag har Bokbloggarmaffians södra vänkrets bestämt dejt och jag ska försöka hinna från släktkalas till bokfika utan att stressa för mycket.


I övrigt går läsningen i dystopins tecken för jag har just gått från Karen Baos ”Uppvaknandet till Sofia Nordins ”Som om jag vore fantastisk” och ska snart ge mig på nästa bok. Oklart vad än dock. Kanske en av deckarna jag inte hann läsa i julas eller Katherine-teorin av John Green? Vad läser ni? Och vad hittar ni på i helgen? Firar ni också att januari snart är över med tårta och serpentiner?

torsdag 29 januari 2015

Divergent på månen

UppstigandetUppstigandet av Karen Bao (Första boken i ”The Dove Chrinicles”)

Alltså, det känns som att jag inte läser annat än förfärliga dystopier just nu. Det här känns som Hungerspelen och Divergents kärleksbarn. Precis mittemellan och massor av saker som tagna direkt ur båda böckerna. Fast i en sci-fi. För den här boken utspelar sig inte i USA utan på månen. Phaet är 15 år och arbetar i ett växthus och drömmer om att bli biolog. Överallt luktar luften plast och hårt men i växthuset är det grönt och jordigt. En dag förändras hennes planer dock totalt när hennes mamma blir bortförd av militär till ett sjukhus för behandling. Senare får hon veta att hon från sjukhuset ska skickas i fängelse i väntan på rättegång. Sjukhuskostnaderna är enorma och utan moderns journalistinkomst så finns det heller ingen som drar in tillräckligt med pengar för att försörja Phaet och hennes syskon. Hennes lilla lön räcker inte långt. De förvisas till härbärget där det är smutsigt, fattigt och trångt. I ren desperation anmäler sig Phaet till militärhögskolan. Den yngsta volontären någonsin. För att få ihop pengar till sin familj och till medicin så måste hon komma bland topprekryterna och det blir en fruktansvärd hård utbildning och konkurrensen är stenhård. Även utanför träningen. Hon skapar snabbt fiender men också vänner och får oväntad hjälp från Wes, en av de övriga rekryterna och även en av de som förde bort hennes mamma den där dagen. Skolan påminner inte så lite om uttagningen till ”De tappra” i Divergent och att Phaet dras mellan sin gamla barndomskärleken och vän Umbriel och den nya otrevliga men begåvade Wes, ja, Peeta eller Gale?


Men det är ett beprövat koncept och det fungerar, men det tar lång tid innan man kommer in i boken för det är många, många sidor i början som dryper av påhittade ord och namn som gör mig rätt trött. Jag är ju i och för sig inte någon van sci-fi-läsare men jag tror också att många ungdomar blir lite trötta av det. Orden ligger i vägen för handlingen. Det är först en 50 sidor in i boken som det släpper och språket börjar flyta lite lättare. Och sedan blir det helt ok. Det är inte någon ny Hungerspelen det här men inte dåligt heller. Jag tror absolut att det fyller behovet hos de som vill läsa mer och mer i den här genren. Själv börjar jag tröttna lite grand, men kommer förmodligen läsa nästa del också ändå. Jag vill ju trots allt veta hur det går..;)

onsdag 28 januari 2015

Hyllor att sukta efter

Ja, men det var ett tag sedan vi suktade över snygga bokhyllor här. Jag dreglar loss framför Pinterest då och då och tänkte att jag skulle delge er några av mina favoriter på sistone:

Pauline de Rothschild's famous blue library.

Pauline de Rothschild's blå bibliotek 

Vi kör en bild på Pauline de Rothschild själv också:

Colored Bookshelves.  You could have each color shelf  hold different reading level books. Put a matching colored dot sticker on each book so it goes back to the right shelf.
Varför färgkoordinera böckerna när man kan måla hyllorna istället?
Modern double-height library room renovation with rolling ladder
Väl utnyttjad väggyta
Books*
Alltså, så här ska jag bo en dag
bookshelves
Eller så här!! Fast skulle ju bara få plats med en bråkdel av alla böcker.
“Library of Babel”, in the Shiba Ryotaro Memorial Foundation museum, Osaka, Japan, designed by Tadao Ando

Shiba Ryotaro Memorial Foundation museum, Osaka, Japan

I Like this idea!!! You can do a whole wall and not put in a single nail!! Perfect for the apartments and dorm rooms!!! I can totally see this happening in my next place!!
Strängt taget inte bara en bokhylla, men rätt snygg
Några favoriter?

tisdag 27 januari 2015

Litteralund

Cornelia Funke, Salla Simukka, David Almond
Cornelia Funke, Salla Simukka och David Almond, bild från Litteralunds hemsida

Det är inte jättemånga litterära händelser i södra Sverige under året även om det har kommit en hel del på sistone som ex lokala Julbokmässan i Malmö och naturligtvis Internationell författarscen. Ett av de större evenemangen som hållit igång i 10 år nu är dock Litteralund. Det är en bokfestival som ofta går lite obemärkt  förbi eftersom det handlar om barn- och ungdomsböcker. De senaste åren har den skalat ner till endast en konferensdag och med ett spikat program. Jag minns med glädje de mer påkostade åren då det kom internationella namn, låg över två dagar och hade ett digert program man kunde välja mellan. I år verkar det som att de tänker återgå till forna glansdagar för en snabb kik in på hemsidan lovar ett namn jag önskat i många år nämligen CORNELIA FUNKE! OMG! Jag plockar fram Bläckhjärta och kommer att stå självande i signeringskön! Förutom Funke ser jag att David Almond och Salla Simukka kommer. Simukka skrev ju den otroligt spännande ungdomsdeckaren Röd som snö förra året och jag har längtat efter uppföljaren ända sedan dess. Det verkar dessutom som att det blir en två-dagars-konferens och det öppna programmet för allmänheten lär inte bli sämre med sådana namn. Hoppas så att jag kommer att få ihop det på jobbet så att jag kan gå dit. Annars får jag väl ta in på Funkes hotell och stalka henne till hotellfrukosten. 

måndag 26 januari 2015

Då betar vi av den tredje boken av McFarlane också

Here's Looking At YouHere's Looking At You av Mhairi McFarlane

Ja, men då betar vi väl av McFarlanes andra bok också då. Min tredje i raden. Min kärlekshistoria med Mhairi M fortsätter men jag är ändå glad att detta inte var första boken jag läste av henne för då hade jag nog inte kastat mig över de två övriga så beslutsamt på direkten ändå. Missförstå mig inte, det är hög nivå på både historia, språk och dialog här men jag blir inte i närheten av lika förälskad i karaktärerna som i You had me at hello.

Handlingen är ganska enkel på ytan. Den fula ankungen Anna blir en svan när hon lämnat skolan och gått ner i vikt. Många år senare träffar hon sin mobbare som inte känner igen henne och de blir vänner. Kanske lite mer än så. Ja, naturligtvis är hanligen aningens mer komplex. Annas skoltid kulminerade i ett fruktansvärd offentlig förnedring. Varje hår hade skolan de gick i en talangtävling då elever fick klä ut sig till kända artister och framföra en sång. Skolans kung James hade frågat Anna om hon ville göra en version av Freddy Mercury och Montserrat Caballes Barcelona med honom. När det var deras tur och Anna äntligen såg sin chans att bli något annat är ett mobboffer, ett freak, så lämnar James henne ensam på scenen och hela skolan har tagit med kladdiga bakverk och annat för att kasta på henne.

Jag har så svårt att se det här hända, ens för 15 år sedan, med alla anti-mobbing-team, kamratstödjare och olika policys. Att det sker ändå förstår jag, men inte så öppet! Samtidigt måste det vara något av det mest förnedrande man kan vara med om som tonåring. Anna överlevde katastrofen, gick med i viktväktarna och upptäckte att hon dessutom var skitsnygg. Osäkerheten blir hon dock inte av med, trots att hon kastar sig in i en akademisk bana och nu ska ansvara för en stor utställning på British Museum i London. Otroligt nog händer det ofattbara att James Fraser, killen hon helst av allt skulle vilja glömma för all framtid, också ska vara involverad i projektet genom att tillverka appen som ska knytas till utställningen. Efter att inledningsvis ha totalt gått i clinch så upptäcker de båda att de har rätt mycket gemensamt. De skrattar och blir så småningom vänner, men James har fortfarande inte en aning om vem Anna är. Ett recept på total katastrof naturligtvis.

Och jag har också svårt att se att Anna trots allt skulle förlåta James, trots att han förändrats väldigt mycket. Och trots att han verkar vara en rätt trevlig och charmig kille nu. Om man bortser från det förfärliga som hände då så är de charmiga karaktärer som man verkligen gillar ändå och jag tycker enormt mycket om även den här berättelsen, men jag köper den inte lika lätt som de tidigare. Av fler anledningar. Att Anna skulle vara en sådan knock-out pangbrud under alla kilon är ju en dröm förstås. Och att James skulle förändras lika mycket inuti som Anna utanpå är ju också något man hoppas på för många men båda känns lite otroliga. Jag är lite mer kluven till den här historien trots UNDERBAR dialog, Italienska sidoteman och det faktum att jag ändå inte kan lägga boken ifrån mig. Den är typiskt McFarlanesk  men ingen kan väl nå alptoppar varje gång. Och Kebnekaise räcker långt det också.  Jag kan verkligen inte VÄNTA tills det kommer något nytt men med tanke på att It´s not me, it´s you kom för bara några veckor sedan så lär vi få vänta länge på lite mer brittisk humor a la Mhairi M. Förstår inte hur jag ska klara mig.

fredag 23 januari 2015

Fredagsenkäten!

Idag kör vi en liten fredagsenkät också. Bokbabbel knåpade ihop en och jag är inte sen att haka på. 

Läser just nu: Veronica Mars: Mr. Kiss and Tell av Rob Thomas och Jennifer Graham. Andra boken i serien om Ms Mars. Hittills gör den mig INTE besviken.

Borde eller skulle vilja läsa just nu: Det jag BORDE läsa är lite recex som jag inte hann med i julas och en annan hög med BORDE är ungdomsböcker från förra året inför bokprat på skolan där jag jobbar. Inget som känns så där värst jobbigt dock, men man ska ju hinna också. Har så många härliga borden att man blir helt lycklig.


Sugen på att köpa: Fick ett mailförslag här om dagen på The Girl in the Photograph av Kate Riordan som jag blev nyfiken på och Jennifer Nivens All the Bright Places. Ingen jättecraving dock för just nu har jag så mycket bra liggande redan.

Bok eller annan kulturupplevelse jag mest ser fram emot i vår: Jag längtar enormt efter att Anna Lihammers nya bok, Än skyddar natten, ska släppas i mars. Peppen på den liksom. Och att Cornelia Funke kommer till Lund i april.

Antal biblioteksböcker hemlånade: Herregud, ingen aning. 25?

Om Lena Dunham och Caitlin Moran skulle hamna i en battle skulle — vinna. Motivera! Haha, Lena Dunham skulle inte ha en chans. Moran är alldeles för rapp och ful i mun. Lena Dunhams halva charm är ju att hon är lite bortkommen. Sedan är jag i ärlighetens namn en av få som inte är så värst charmad av serien Girls och har inte läst någon av dem.


Bonusfråga: Så ämnar jag fira Internationella Bokbabbel-dagen 21.5: Det återstår att se tycker jag, Ms Bokbabbel själv har ju inte bestämt vad vi ska göra. För naturligtvis ägnar jag dagen åt att lyda babbels lag.:)

TGIFriday



TGIF honeys, TGIF. Tänk att fredagar kan kännas så otroligt annorlunda mot torsdagar ändå. Inte bara för att man slutar tidigare. Jag ser fram emot sovmorgon, stora mängder morgonkaffe och rostat bröd och att kanske få se solen i helgen. Dessutom hoppas jag på att få spendera lite tid med Veronica Mars och hennes kanske mest otäcka fall hitintill.  Fatta vad bra den TV-serien gör sig i bok. Kvicka repliker och spännande intriger och en hel stad full med karaktärer och platser som man redan investerat i så inget tråkigt presenterande av karaktärer hela tiden. Man känner dem ju redan liksom.
Jag misstänker dessutom att jag inte kommer vara den enda som halvsomnar i soffan tillsammans med Kristian Luuk och Fredrik Lindström ikväll. Inget fredagsvin här inte, då skulle jag däcka innan jag hört orden ”Vart är vi på väg”. Tröttheten i januari är episk. Det enda som håller en igång är ju kaffe och tanken på att det snart är vår. Och bokrea.;-)

Vad hittar ni på i helgen? Och vad fredagsläser ni? 

torsdag 22 januari 2015

Schh! Vi har en plan

Schh! : vi har en planSchh! Vi har en plan Av Chris Haughton

Minns ni ”Mamma borta!” Och ”Åh nej, Bruno!”? Min lille kille där hemma har älskat sönder boken om den lilla ugglan som letar efter sin mamma och får hjälp av ekorren. Själv är jag så förälskad i  hunden Bruno att jag kärleksbombad halva internet. Schh! Vi har en plan är Haughtons nya bilderbok. Den står klassad som 3-6 år när jag kollar in på adlibris, men min två-åring tycker den är hilarious och vi fick läsa den 4 gånger på en gång så fort den kom. Personligen tycker jag inte riktigt att den lever upp till samma nivå som Bruno eller Mamma borta, men den är fortfarande otroligt fin och en upprepningssaga som fungerar. Tror min kille hade gillat den när han var dryga ett år också faktiskt eftersom det är så lite text i. Det är just det som jag egentligen har något emot. Texten har fungerat för sig själv i de tidigare böckerna (även om vi har pratat rätt mycket utöver den också) men här krävs det nästan att man lägger till lite.  Det är ju inget problem i sig, det gör man ju oftast ändå som sagt.

Handlingen berättas framför allt i bilderna och man får ha en liten diskussion med sin kotte efteråt. Fyra figurer får syn på en fågel. Jag gissar att tre av dem är vuxna och en är ett barn. De tre vuxna bestämmer sig för att fånga fågeln med en håv och smyger tyst, tyst (Shhh….) men trillar alltid omkull, ner i vattnet, ur trädet osv och fågeln flyger sin väg.

Barnet är inte särskilt intresserad av att fånga fågeln dock. Istället plockar barnet fram lite brädsmulor och plötsligt har det samlats massvis med fåglar. De vuxna har fortfarande inte lärt sig sin läxa utan försöker genast fånga de fina fåglarna istället för att stanna upp och titta på dem. Det slutar med att de får fly hals över huvud när fåglarna blir arga och går till attack. Inte ens då lär sig de vuxna sin läxa. När de sedan får syn på en fin liten ekorre så försöker de genast fånga den istället för att stanna upp, kanske ge den en nöt eller två och titta.


Ja, det är ju en hur fin bok som helst och gubbarna är bara för kul. I ärlighetens namn tycker min två-åring dock att den är rätt mycket bättre än jag gör. Jag håller fortfarande hunden Bruno högst. Kanske för att det är lite ner igenkänningsfaktor där. Vem har inte känt den inre kampen när man sett en stor tårta som man vet att man inte får röra liksom.