måndag 29 juni 2015

Dockskelettet av Holly Black

DockskelettetJag är ett hyfsat stort Holly Black-fan då jag älskade Spiderwick-serien för lite yngre barn, tyckte om Tithe (Mörkrets tjänare) och även Den vita katten även om jag inte läste vidare i den trilogin sedan. När jag läste mod en här boken fick jag första lite ”Den onda dockan”-vibbar, ni vet skräckfilmen från 80-talet, men tänkte att om skräckfantasyförfattaren Holly Black skriver ihop det så kan det nog bli riktigt bra och inte bara tacky. Och det visade sig stämma. Bortsett från att det här har ganska lite att göra med ”Den onda dockan” då.

Det här är en sådan där lagom mysryslig bok som även handlar om att växa upp, om vänskap och en massa annat. Som de allra bästa skräckböcker för barn gör. Lite matigare med mer text än de flesta böcker i den här genren men samtidigt kanske aningens lite barnsligare? Lagom för 11-åringen som verkligen gillar att läsa tänker jag.

Tre ungdomar, Zach, Poppy och Alice befinner sig på gränsen mellan barndom och ungdom. De leker fortfarande men mer i hemlighet nu. Zach vet inte riktigt vad han skulle säga om killarna i alget fick veta att han fortfarande hittar på historier och leker med dockor. Alice är på väg att bli en sådan där tjejig tjej som fnittrar och spanar på killar. Poppy, ja, Poppy är nog lite som hon alltid har varit. Ingen av dem vill dock släppa leken. Där de rollspelar med sina figurer och hittar på storslagna äventyr åt dem att uppleva.

Tills Zachs pappa en dag lägger sig i och leken för alltid får ett slut. Zach kan inte med att berätta för de andra vad pappan har gjort. Att han har slängt alla Zachs figurer i ett försök att få honom att ”växa upp” lite. Han säger bara att han inte vill leka mer, men går med på ett sista äventyr, den här gången på riktigt. Poppys mammas ovärderliga porslinsdocka visar sig nämligen innehålla riktiga människoben. I drömmen har flickan kommit till Poppy och förtvivlat bett henne och sedan beordrat henne att begrava hennes ben och ta reda på sanningen om vad som hände henne.  Om Poppy inte lyder lovar hon att hon ska hämnas gruvligt och ställa till det rejält för Poppy och hennes båda vänner.

Det blir ett spöklikt äventyr för de tre vännerna som dessutom lära känna varandra ännu bättre. För naturligtvis måste de återbörda flickans ben till sin grav. De hade nog aldrig kunnat ana precis hur läskig historia det låg bakom dockan dock och vad som verkligen hände flickan vars ben blev till porslin.


Den är svårbestämbar den här boken, för den är svårare än mycket av de spökhistorier som kidsen läser på mellanstadiet, men handlingen är enklare än det som de äldre läser. Förhoppningsvis kommer den att hitta sina läsare i 10-12-årsåldern ändå för det är den verkligen värd. Den är precis så där mysrysligt mysigt otäck som man själv ville att böcker skulle vara när man var i den åldern. Tror jag i alla fall. Var ju ett tag sedan. Jag gillar verkligen att Black har tagit en historia om att växa upp och gett den ett gothigt skräckfilter. Egentligen är det ju perfekt, för visst kan det vara rätt skrämmande att inse att man är påväg att lämna barndomen bakom sig?

torsdag 25 juni 2015

En tecknad H P Lovecraft

Skräcken i Dunwich och andra berättelserSkräcken i Dunwitch och andra berättelser av H P Lovecraft

Alltså, det här verkar ju bli seriernas och den grafiska romanens år för min del. Jag fortsätter plöja vad tecknat jag har på jobbet. Dels för att det är kul, dels för att det känns bra att ha lite koll när nu kidsen börjat efterlysa det allt mer. Den här boken känns ju så himla självklar dessutom. H P Lovecraft är ju verkligen både grafisk och avskalad i sitt språk. Jag läste någon novell nu i våras och tänkte på att det är väldigt tydliga bilder men man får i huvudet av alla dessa monster, men samtidigt är språket ganska torrt. Så perfekt för en serieroman med andra ord. Med få ord och mycket bilder berättas historierna om monstret Yog-Sothoth och staden Innsmouth mm. Det är läskiga bilder och jag tänker än en gång att H P Lovecraft verkar lite besatt av katter.

Det är fyra berättelser här, återberättade och tecknade av Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Alvaro Tapia och Emilie Östergren. Det går snabbt att läsa, vilket väl är poängen eftersom boken är utgiven på LL-förlaget och man tar enkelt till sig både berättelser och bilder.


Det blir dock aldrig riktigt, riktigt läskigt, även om berättelserna borde skämma vettet ur en. Det är faktiskt lite för avskalat för det, men spännande nog är det definitivt. Roligt att LL har tagit sig an flera klassiska berättelser och gjort grafiska böcker av dem. Conan Doyles ”Sherlock Homes” var ju första boken och Edgar Allan Poe fick upplåta några berättelser till förra boken. Roligt också att det framför allt är skräck som LL valt ut hittills till sina Tecknade klassiker. Även om Holmes väl är mer deckare så flörtade han ju med skräckgenren också.

onsdag 24 juni 2015

Gengången av Ingelin Angerborn

Gengången (kartonnage)Angerborn har börjat ta sig an lite kända spöklika myter, historier och miljöer i sina spökhistorier. I förra boken, Hjärta av damm, så var det teaterspöken, Macbeth och vidskepligheter, här är det berättelsen om Svansjön som går igen genom hela boken.

Ellinor spenderar en vecka under sommarlovet hos sin mormor. Mamma och pappa har åkt till Turkiet på egensemester och Ellinor är ganska glad att få slippa följa med. Hon gillar inte värmen så speciellt och nu får hon ju istället gå på loppisar med mormor. På en liten gårdsloppis hittar hon ett gammalt smyckeskrin. Det ser värdefullt ut och mycket gammalt ut och har en liten ballerina inuti som inte dansar längre, men det går fortfarande att vrida upp speldosan inuti så att man kan höra melodin.

Det är dock något konstigt med skrinet. Ibland tycker Ellinor att hon kan se en balettstudio reflekteras i speglarna i locket och melodin verkar plötsligt dyka upp över allt. När hon försöker ta reda på var pianomusiken kommer ifrån en gång så kommer hon till en lägenhet. Nu blir det dock ännu konstigare för först ser rummet hon tittar in i ut på ett sett, men nästa gång ser det helt annorlunda ut. Och i lägenheten bor en pojke, Oliver, som snabbt blir vän med Ellinor och tillsammans försöker de ta reda på historien om skrinet och dess förra ägare.

 Alltså, Angerborn kan det här. Hon gör det som ingen annan. Det verkar så himla lätt när man läser hennes böcker, som att hon bara svänger ihop en klassisk spökhistoria för 11-åringar med vänsterhanden. Så enkelt kan det ju inte vara. Det är roligt att hon plockat upp Svansjön här också och balett-världen som är så där lagom klassisk och LÄTT skulle kunna utgöra grogrund för massor av spökhistorier.

Det känns dock inte RIKTIGT lika otäckt som i en del av hennes tidigare böcker, där ”Rum 213” verkar vara den som dels går bäst hos mina elever och som jag tror kanske är den läskigaste, i alla fall i mitt tycke? Personligen gillar jag ”För alltid…” väldigt mycket också. Är ju svag för gamla spökhus…


Det här är dock proffsigt, spännande, kryddat med lagom mycket vänskap/kärlek och vardagskänsla för att göra det där övernaturliga lite extra rysligt. Angerborn är verkligen mästare i den här genren. 

tisdag 23 juni 2015

Parisromantik och coming of age i poetisk kortroman

Paris, Lola & jag (inbunden)Paris, Lola och jag av Moa Eriksson Sandberg

Först tänkte jag skriva att det här är perfekt sommarläsning då det verkligen ger en en känsla av sommar, sol och ledighet, men sedan slog det mig att den nästan är för kort för det. En typisk suverän vårbok, snarare, men nu är det ju sommar så jag antar att den fungerar fint nu också ändå. Det är bara jag som känner att man kan ta något mastigare på sommaren men på våren, när man är lite stressad, så kan man behöva kortare karameller.

Berättelsen spär på alla bilder om det romantiska och bohemiska Paris. Två tjejer åker till Paris på semester med den ena flickans mamma. Båda är 13 år gamla, tillräckligt vuxna för att dra blickarna till sig på gatorna när de utmanande flirtar med alla mörklockiga pojkar och män de ser. Tillräckligt unga för att inte riktigt förstå att de leker med elden och inte heller är riktigt beredda att göra något åt de där begären de lockar fram. Men roligt har dem och känslan av att vara någon är enorm, speciellt som de båda verkar vara lite utstötta hemma i sin egen skola där inga killar så mycket som blinkar åt dem.

Det är bästa vänner, så nära att de liknar både syskon och flickvänner. Sexualiteten bubblar under skinnet och de fantiserar fritt om äventyrliga konstnärsliv i Paris och glamour i Los Angeles.
Under alltihop anar vi dock en sorg. Det är inte bara framtidstro, det är också flykt. Lola är rädd att förlora sin bästa vän, som är rädd att förlora sin mamma och sin familj. Jag tror aldrig att vi får veta hennes namn? Jag minns det i alla fall inte nu i efterhand. Anledningen till att hon är med bästisen på semester är att hennes föräldrar skilt sig och mamman träffat en ny man som hon nu väntar barn med efter otaliga hormonbehandlingar. Hon är så rädd att bli undanskuffad. Att inte längre behövas, men naturligtvis är det en onödig oro.

Det sjuder av knoppande liv, både i Paris och i flickorna. Förväntningar på vad som ska hända här näst, men också rädsla för att inte duga och för de okända. Tryggheten i att vara barn är på väg att skalas av dem samtidigt som Paris är spännande och farligt och underbart. Och ändå så tryggt då det bara handlar om en veckas semester med Eiffeltornet och Père-Lachaise.

Det är lättläst och ändå poetiskt. Kort kapitel varvas med teckningar från Paris gatubild och man känner hur den där intensiva längtan genomsyrar sidorna. Efter romantik, äventyr och något obestämbart annat. Och man längtar onekligen själv. Efter det där dragspelande färgglada Paris med takåsar to die for och Montmartre.


Det är mycket som ryms på få rader, men jag hade personligen nog hellre läst den på påsken än under sommaren, men det är nog för att jag själv förknippar Paris med vår och inte sommar som många andra. Det enda jag egentligen tycker är synd är att bokens huvudpersoner är just 13 år, om de bara hade varit något år äldre så tror jag att den hade hittat fler läsare enligt regeln att man inte läser om de som är yngre än en själv i den här åldern. Trots att jag tror att 13 är en rätt mitt i prick-ålder för det som de här tjejerna känner och upplever. Ett år äldre eller två så hade nog itnte skadat däremot, för då hade just de där 13-åringarna hittat den lite lättare. Och 14-åringarna och 15-åringarna som känner ungefär likadant.

måndag 22 juni 2015

Åh, ursula, det är kärlek vid första återfödelsen

Liv efter liv (inbunden)Liv efter liv av Kate Atkinson

Herrejösses. Det är några dagar sedan jag läste ut den här boken nu och jag är helt kär. Det får mig att tänka på Atkinsons debut ”I museets dolda vrår” som jag läste för 15-20 år sedan (eller när det nu var den kom) och sedan läste 2 gånger till när jag pluggade engelska. Det här är samma nivå och även om jag var lite mer påverkbar då och Ruby fortfarande bor hos mig på många sätt, så känner jag att Ursula kan komma att stanna ett tag i mitt hjärta också.

Även om det i ärlighetens namn finns några paradoxer eller motsägelser här i berättelsen trots allt. Är ju ofrånkomligt när det handlar om tid, tidsresor, reinkarnation osv.

Vintern 1910 föds en flicka någonstans i England. Navelsträngen har snurrat sig runt halsen på henne och hennes liv blir kort. Strax därefter föds hon igen och hennes liv börjar om. Den här gången räddas hon till livet. Och så forsätter det. Ursula råkar ut för den ena olyckan efter den andra och dör och kommer tillbaka till födsloögonblicket, vintern 1910. Varje gång lever hon lite längre och drabbas allt oftare av en känsla av Deja vú som gör att hon ibland fattar irrationella beslut men som vi som läsare förstår håller henne vid liv. Eller nåja, det är inte alltid hon lever längre och det är definitivt inte alltid hennes liv blir lyckligare. I ett liv gifter hos sig med en hustrumisshandlare, i ett annat flyttar hon tidigt till Tyskland och upplever kriget från andra sidan. Hon älskar, får barn och ändrar livet för flera av de runt omkring henne. Alltid lika ovetande om att det inte är första gången hon lever sitt liv. Vid ett par tillfället ställer hon dock den filosofiska och klassiska  frågan: om man kunde gå tillbaka och göra annorlunda? Vad hade man gjort då? Om man hade kunnat döda Hitler eller kidnappa honom som spädbarn, hade man gjort det då? De flesta svarar troligtvis med ett rungande ”självklart” men riktigt så enkelt är det ju inte. För om man idag t ex, dödade någon med ursäkten ”jag kände på mig att han skulle komma att bli terrorist och döda en massa människor när han växte upp” så skulle man ju förmodligen inte bara anses som spritt språngande galen, man skulle nog tvivla en del på sig själv också.

Nå, det är trots allt ändå frågan som Ursula ställer sig och svarar precis som alla andra med ett självklart ja. Men så kommer paradoxen här. Varje liv som Ursula lever, hur ser det ut efter att hon har dött? Lever alla runt henne vidare? De lever ju också om sina liv från Ursulas födsloögonblick. Så vad skulle poängen vara med att ägna hela sitt liv åt att försöka komma nära och döda en man som Hitler? Om Ursula dör i samma veva så börjar ju allt bara om igen? Vi får aldrig se hur världen skulle bli?


Och där i ligger berättelsens svårighet. Det blir en berättelse om Ursula, om hennes liv och val, inte så mycket om världen runt henne i slutändan trots allt ändå, mer än hur mycket en enda människa påverkar sin omgivning. Och det är absolut intressant nog. Jag kommer på mig själv med att verkligen hoppas att vissa karaktärer runt Ursula går anda öden till mötes i hennes nya liv. Man bryr sig om dem. Den stora behållningen är dock Ursula själv. Man tycker verkligen genuint om henne. Åh, vad jag avundas er som ännu inte har läst den här boken! Istället tror jag att jag ska se om jag inte har någon av Atkinsons gamla böcker liggande hemma för omläsning. 

torsdag 18 juni 2015

Sommaren som kom av sig

Det är svårt att förstå när man tittar ut genom fönstret men nu är det ju faktiskt sommar. Eller är det fortfarande höst? Enlig SMHI blev det ju aldrig vinter och sedan blev det aldrig vår så antar att vi befinner oss så där någon månad efter bokmässan fortfarande rent vädermässigt.

Sommarläshögarna växer däremot, större än höstläsningen, så jag antar att man kan se vilken årstid det är genom att titta i bokhyllan. Jag brukar ju numera läsa rätt mycket mindre på sommaren än annars eftersom jag inte pendlar och dessutom har en liten pocket att ta hand om. Inga härliga 2-3 timmar om dagen då inte. Förhoppningsvis ska jag väl hinna beta av några böcker i alla fall dock, men får nog bli sådana som är lätta att bära med sig och läsa en sida här och där i. Pocketböcker och enkla barnböcker. Egentligen skulle jag behöva läsa en del jobb inför hösten också men då äts ju i princip ALL lästid upp så vi får väl se. Statistiken lär sjunka rejält nu i alla fall och därför kommer inläggen också bli lite mer sporadiska här i sommar. Jag har lite recar liggande på vänt och kommer nog att plita ihop något om Italien när vi kommer hem också men annars så går takten ner även här i sommar för att förhoppningsvis ta fart igen till hösten.


Eftersom vi åker till Florens idag så blir det inget festlig fredag-inlägg imorgon. Istället önskar jag er en oerhört Trevlig Midsommar och att temperaturen stiger med 10 grader och att solen skiner över hela landet. Må era jordgubbar vara rikliga och potatisen färsk.

onsdag 17 juni 2015

Lägesrapport från Pocketen

Alla tre klär på sig (inbunden)
Vad läser vi hemma för tillfället då? Ja, jag smyger ju åt mig lässtunder då och då, men i ärlighetens namn så det vi läser mest hemma är ju bilderböcker för min 2-åring. För någon månad sedan släpptes två nya böcker i Maria Nilsson Thores serie om Förskolan Ärtan. Vi har läst och älskat de två första böckerna där hemma så det var med stor glädje vi plockade hem de här från biblioteket när de kom.


Alla tre har fruktstund (inbunden)Alla tre har fruktstund och Alla tre klär på sig heter de här två delarna och ligger oerhört nära det lilla barnets vardag och händelser. Det märks tydligt att det är scener som Pocketen känner igen och kan formulera sig kring. Han återberättar vad som händer och pratar om personerna och pekar. Så himla roligt att se. Även om han kanske är på väg att växa ifrån Ärtan lite nu när han snart är 2,5.

Vi lyckades tillslut även hitta PIXI-boken om Förskolan Ärtan, efter att ha letat i flera månader. Mycket är plockat från böckerna och flera bilder är de samma, men det är bara bra. Blir igenkänning, plus att den är suverän att ta med på resa.

Ett monster med snurrig päls (inbunden)En annan bok vi fått läsa om och om igen på sistone är en annan bok vi plockat hem från biblioteket. En vän till en vän, typ, har författat den här monsterhistorien så jag blev nyfiken på vad det var. En monster-hit, visade det sig att det var, kan man lugnt säga.

Ett monster med snurrig päls av Rikard Ask och Jutta Falkengren går suveränt här hemma just nu. Ett litet svart monster som ser ut som en trasselsudd, det vaknar och har ont i magen och försöker förtvivlat få stopp på eländet. ”Monster ledsen” säger pocketen varje gång och förtydligar med ”ont i magen” och pekar på sin egen mage. Sedan visar det sig att monstret är en tjej och magontet är en bebis som är på väg. Vi brukar ofta få bläddra fram till bebisen och prata lite om den. Bebisar är stort här hemma för tillfället. (Ja, monster också i och för sig.) Tror killen tycker att det är fascinerande med sådana som är mindre än honom själv. Extra roligt är när han sedan för över det och vill leka att han är monster-bebisen (Baby-Gunilla eller ”bebinilla”) och jag är monster-mamman. Då blir man glad att det är något som planterat sig i huvudet.
Vem städar inte? (inbunden)
Utöver dessa så funkar fortfarande ”Vem-böckerna” som GODIS här hemma. Tror vi har läst dem i 1,5 år (fast olika svåra) och varken pocketen eller jag har tröttnat än. ÄLSKAR Lilla Nallen och Nalle-grisen och de andra. Kan inte få nog.:)


I dagarna åker en del av böckerna tillbaka till bibblan men vi saknar ju inte saker att läsa. Får se vad som fastnar fram över här hemma.