fredag 29 maj 2015

Förkyld fredag

Oh, to sleep, perchance to dream
Ja, då sitter man här igen och snorar och hostar och försöker hinna med allt som ska göras på jobb innan helgen, med en röst som låter som något ur ”Mars Attacks”.

Den här veckan har om möjligt varit ännu mer slitsam än förra och längtan efter sommar är nu enorm. Vi har budat på tre hus inom loppet av två veckor, bokpratat i kubik, haft biblioteksvisningar, pratar sommarbok, haft dagisfest och utvecklingssamtal försökt planera sommaren och där någonstans försökt koppla av och läsa Jan Mårtenssons medicis ring eftersom den har kopplingar till Florens och Botticelli. Men ärligt talat, är nu 2/3-delar in i boken och tycker fortfarande att den är rätt seg och pladdrig. Tänker nog läsa ut den nu ändå dock.

Helgen fortsätter på samma tema, dvs fullt ös. Som vanligt ska vi städa, städa, städa inför fotografering av lägenheten och hinna med lite mors-dags-firande (dvs träffar respektive mammor) och göra ärenden och kanske hinna med ett loppisbesök där någonstans på söndagen också.  Och kanske vila lite då hela familjens halsar ser ut som två brinnande golfbollar i ett stuprör.
Ikväll blir det förhoppningsvis lite lugn och ro dock. Hämtmat och nya Florence & the Machine-skivan. Och troligtvis ganska mycket lek. Konstigt nog verkar det nämligen inte som det här med att vara sjuk är något som gör att två-åringar vill ta det lugnt.

Vad hittar ni på? Planerar ni också semestern? Går på visningar? Renoverar? Går på konstutställningar? Do tell! Och vad läser ni? Jag lämnar er med årets sommarlåt, i alla fall i min Spotify-lista!

torsdag 28 maj 2015

Bodo Bodo Filoo av Svenska Barnboksakademin

Antologi_omslag.inddDetta är en samling med berättelser, dikter och ramsor som Svenska barnboksakademin har sammanställt. Den skiljer så tillvida att det är material som är framställt av de som sitter i akademin och inte en antologi så att man har tagit ”de bästa sagorna för barn” eller ”svenska dikter” allt är nytt och framtaget specifikt för den här boken. Man riskerar alltså inte att få ännu en samling där man har hälften av sagorna i andra samlingar eller utgivningar redan.

Bodo bodo Filoo är den berättelse som inleder boken, en historia om en liten flicka som klär ut sig till trollkarl och trollar så att alla gör som hon vill. Även om samlingen riktar sig till barn mellan 3-6 så gillar min 2-åring denna berättelse också. Mycket för att han gillar att leka med ord och Bodo bodo filoo låter ju himla kul när man säger. Det finns en del andra berättelser här som faktiskt funkar fint även till en yngre person, yngre än min pocket också. Framför allt tänker jag på en historia om några katter, hundar och kaniner som leker på en lekplats och inte säger så mycket men visar vilka som får vara med och inte. Historier med mycket bilder är ju tacksamt. Sedan finns här svårare historier också och personligen gillar jag verkligen Mårten Melins dikter för de minsta bäst. Så himla fina om det där lilla som kan vara så viktigt. Just att få vara med t ex.

Jag uppskattar det här väldans och det är en bok som varar i många år. Man plockar helt enkelt fram de berättelser som passar åldern. Det finns till och med historier som passar skolåldern. De flesta börjar ju skolan i Förskoleklass nu, dvs 6 år.


Jag tänker att det här kan vara en ganska perfekt doppresent eller 1-årspresent. Just för att det är något som varar lite och att man inte riskerar att ge bort samma sagor som någon annan (om de inte köper samma bok förstås). Dessutom är det hög kvalitet på alla berättelserna och dikterna. Jag läser för mitt eget höga nöjes skull. 

onsdag 27 maj 2015

Den vita staden av Karolina Ramqvist

Den vita stadenJag har otroligt svårt för att kategorisera den här boken, hela berättelsen igenom egentligen. Vad är det jag läser? Är det en roman om en fattig och utsatt kvinna. Har hennes man lämnat henne? Är det en deckare? Thriller? Kärleksroman? Thelma & Louise?

Till en början lär vi känna eller får åter träffa Karin från Ramqvists roman ”Flickvännen”. Hon är ensam i det stora hus som John har köpt åt henne. Eller ensam, deras gemensamma barn Dream, inte ens året, bor också med henne. Kroppen värker och har fortfarande inte läkt ordentligt. Brösten spänner och gör ont av amningen. Sedan John försvunnit har Karin inte något sätt att försörja sig på. Hon säljer av sin garderob och betalar pizzabudet med sex. Fast hon nog ser det lika mycket som ett sätt att får lite samliv. Först förstår man inte om Karin är fattig, välbärgad eller kanske är hon fattig ändå? Kronofogden hälsar på, men hon bor i ett gigantiskt hus och har flera Chanel-väskor. Hur illa ställt är det?

Karin väntar och väntar. Någon gång kommer någon av Johns vänner att komma och rädda henne. Snart kommer hon få ta del av kakan. De är ju en familj. De tar hand om varandra. Vad den vänskapen är värd får man dock snart veta då Karin går rätt in i lejonkulan och ber att få lite av alla pengar hon tror finns. Hon lämnar Dream hos en väninna med drogproblem och kontrasterna med den finlunch hon sedan äter med Johns advokat är enorma.

Efter ett tag lyser dock desperationen igenom. I samma takt som Karin förstår läsaren att det inte finns någon kaka. Det kommer inte komma någon räddande ängel och läa alla problem som även de blir allt tydligare. Det är narkotikabrott och tvättade pengar. Det är utmätning och en mamma som varken har hem till sitt barn eller pengar till mat men märkeskläder och designerväskor. Det är kontraster hela vägen.

Och självklart är det Dream som är den som bryter igenom hela boken och klamrar sig fast vid hjärtat på en. Drömmen om det perfekta livet, det lilla utsatta barnet som inte har bett att födas in i en kriminell familj och som bara ber om mjölk och mammas närhet. Gud, vad hjärtat fryser till is varje gång hon nämns. Man sitter hela tiden och oroar sig och tänker att nu. Det är nu det händer. Nu hon trillar i golvet. Nu hon kommer i vägen. Det gör den här romanen nästan lite grand till en skräckhistoria. Och det är tur att hon finns där för man kommer aldrig in på djupet på någon karaktär. Hon är verkligen den enda man bryr sig om. Utan henne skulle det här inte vara mycket till roman, men som det nu är så fylls den av känslor och onda aningar som går in under skinnet på en.


I slutändan fortfarande en roman som är otroligt svår att kategorisera, men det är kanske heller inte nödvändigt? Det går snabbt att läsa och några dagar senare har den inte lämnat några djupare spår i mig, men det är en tydlig känsla av panik och skräck som kommer fram när jag ändå tänker på den och slutet är fantastiskt.  

tisdag 26 maj 2015

Divergent möter zombie-apokalyps!

EnklavEnklav av Ann Aguirre             

Egentligen börjar jag bli lite trött på dystopi-genren. Eller jag trodde i alla fall det. Aguirre lyckas ändå dra in mig i sin berättelse trots att den följer samma formulär som tidigare succéer, så pass att det faktiskt blir lite förutsägbart emellanåt, men det gör inget. Jag tycker att det blir spännande ändå.
Enklav handlar om den unga flickan Spadertvå som växer upp under jord i ett litet samhälle efter att katastrofen inträffat. Ingen i klanen blir någonsin äldre än 25 och alla har en tydlig uppgift för att se till att det lilla samhället överlevt. Spadertvå är jägare men det finns även avlare (som föder barn och sköter om dem) och folk med andra uppgifter. Runt om under jord finns andra små samhällen. Alla med hård disciplin, allt för att överleva attacker från ”missfostren”, svårt vanställda människor eller monster som drabbats av sjukdom och lever på att anfalla och äta människokött.

I enklaven Collage, där Spedertvå bor så finns även en ung jägare, Tålig, som kommit till enklaven utifrån. Han säger sig ha växt upp ovan mark, men ingen tror honom. Världen ovan jord är ju utplånad.

Efter att ha blivit dömda för ett brott de inte begått så förvisas både Spadertvå och Tålig från enklaven och det är upp till dem att försöka överleva bland missfoster eller försöka ta sig upp till ovansidan.

Det är en hård fysisk verklighet, mod, mycket moral och diskussioner om att hjälpa andra eller göra allt för att själv överleva. Och naturligtvis ett visst romantiskt inslag då det är en tonårspojke och en tonårsflicka vi talar om. Kort sagt, det är ganska likt både Hungerspelen, Divergent och andra böcker i genren men också serier som Walking Dead som jag ju också läser för tillfället. Det är också inslag av Sci-fi och samhällskritik då man kan ana att katastrofen kan ha berott på såväl militära strategier som miljöförstöring.

Det är snabbläst och inga överraskningar men jag upptäcker ändå att jag efter ett tag faktiskt dras in i berättelsen och vill veta hur det går för rebellerna och om de lyckas finna svar på sina frågor. Det faktum att Aguirre valt att slänga in horder med Zombier lättar upp rejält då det känns som ett nytt grepp inom genren.  Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen, om jag inte hunnit tröttna helt på dystopier innan dess!

måndag 25 maj 2015

Marina Bellezza av Silvia Avallone

Herrejösses, man blir verkligen medtagen av att följa med i svängarna i Andreas och Marinas trasiga och eldiga av- och på-förhållande. De älskar varandra trots att de är så totalt olika att de inte kan stå ut med varandra och ändå så finns där så mycket likheter, så mycket gemensamt. De är egentligen ganska förförliga båda två, produkter av det Italien de växer upp i. Berlusconis Italien i ekonomisk kris.

Marina BellezzaMarina är 22 med drömmar om att bli rik, ta sig till berömmelse. Sjunga i TV och bli en Diva i samma klass som Lady Gaga och Britney. Eller ja. Lika berömt i alla fall, för diva, det är hon redan. Hon styr och ställer med alla runt om kring som om hon ägde hela världen, men innerst inne så är hon osäker och rädd och törstar efter sin pappas uppmärksamhet med en desperation hos någon som tror att livet hänger på en skör tråd. Och det gör det kanske. Efter hand som handlingen förskrider så får man allt större förståelse för Marina som fått klara sig själv och ta hand om sin familj, eller framför allt sin alkoholiserade mamma, sedan barnsben. Som fått växa upp och ta ansvar i unga år och inse att hon står ensam i världen utan skyddsnät. Med Marinas historia i bagaget så är det lätt att få sympatier för henne. Speciellt i de scener då hon skyndar till sin pappa, kanske mitt i natten, i hopp om att han ska säga att hon är speciell. Att hon är värd hans kärlek. Att han ska stanna hos henne och komma och titta när hon sjunger. Men Marinas pappa kommer aldrig och tittar när hon sjunger och man förstår också att någonting hände när marina var tonåring. Något som inte går att vända tillbaka ifrån.
Andrea har däremot växt upp i en familj med pengar. Som son till borgmästaren har han egentligen aldrig saknat något, utom just kärlek, precis som Marina. Andrea föddes på sin storebrors födelsedag och har levt i hans skugga i hela sitt liv. Aldrig har han varit lika bra, aldrig har han fått känna att han har varit viktigast. Eller ens särskilt viktig alls faktiskt. Andrea har alltid varit den misslyckade sonen, skamfläcken på den i övrigt perfekta familjefasaden. Att det blev så var kanske lika mycket för att det förväntades av honom, men också för att Andreas val aldrig har passat in i borgmästarfamiljen. Nu är Andrea vuxen och vill bara be sin far om en enda tjänst. Att få den fallfärdiga och isolerade gård som de aldrig haft användning för. Farfars gård. Mjölkbonden.

Marina längtar efter pengar och glamour och erkännande. Andrea efter att få komma bort, sköta sig själv. Båda försöker överleva i ett land i kris men på helt olika villkor. Marina är 6 år yngre än Andrea men de har växt upp tillsammans, i husen mittemot varandra, och det har alltid varit dem. Ända sedan Marina blev tonåring. Av en slump stöter de på varandra igen efter flera år isär och vad det är som en naturkraft sliter dem samman.

Och vi lär känna deras historia och följer dem under ett par månader då de båda försöker hitta sin väg i livet. Det är en knölig väg med fler misstag än man kan räkna till, men vem vet vad som är rätt och fel och man kan inte leva på kärlek. Det är otroligt slitsamt att läsa om de är båda ungdomarna och människorna runt omkring som tvingats hantera att hela landet nu är i kris.

Allra värst tycker dock jag naturligtvis att två scener är. Hela det inledande kapitlet då Andrea och hans vänner kör på en hjort som sedan kämpar för sitt liv i timme efter timme hela natten, allt medan de ömsom sparkar på den och skriker att den ska dö, ömsom sitter stilla hos den och väntar på att lidandet ska ta slut. Det senare är det endast Andrea som gör och här finner man också en föraning i det liv han kommer att välja. Och hjorten symboliserar så himla mycket i berättelsen. Det är Marina som kämpar trots hugg och slag, det är Italien som verkar på väg att ge upp, det är deras förhållande som lider och gör ont.

Den andra scenen vill jag varna alla djurvänner för. Ca 170 sidor in i romanen får storebror Ermanno en hundvalp. Så fort hundvalpen dyker upp, bläddra till nästa kapitel. Det räcker att man vet att det inte går bra. ´nugh said.


Det är en våldsam och skakig och helt underbar berättelse om Italien idag och jag är åter igen imponerad av hur Avallone lyckas förmedla den där hopplösa och desperata känslan som även fanns i Stål. 

fredag 22 maj 2015

Förskolans fredag


Så var det fredag igen. En ganska trött sådan då i alla fall jag knappt sovit den senaste veckan. Pocketen har varit sjuk, igen, och vi har förlorat budgivning på ett hus vi hade flyttat in i redan mentalt. Sådan tar en del på krafterna men nu är det helg och Pingst och pocketen har sin allra första idrottsdag på föris (det är förskolans dag idag) och det är ingen rast och ingen ro. Även denna helg ska ägnas åt att städa, städa städa och min gissning är att det inte blir någon konstutställning den här helgen heller. Hade ju planerat en runda förra helgen som vi inte han med, tyvärr.

Jag har däremot hunnit läsa en del. Bieffekter av insomnia. Hela den fantastiska och fruktansvärda Marina Bellezza harj ag plöjt igenom och jag har svårt att komma på vad jag skulle skriva i en recension. Känner mig som askungen: Den är ju alldeles döhemsk, och förfärlig, och alldeles, alldeles underbar! Men ett längre inlägg kommer så småingom. Näst på tur är Atomer av Nordin: Är så himla splittrad just nu. Har en massa biblioteksböcker som jag måste läsa innan de ska vara tillbaka, sedan har jag böcker jag borde och behöver läsa för jobbet, Italien-böcker inför resan och en massa böcker som jag köpt för evigheter sedan känns det som nu, men som jag verkligen, verkligen vill läsa. Har ju inte ens hunnit läsa senaste ”Ruth Galloway”-deckaren!

Vad läser ni just nu? Och vad hittar ni på i helgen? Säg att det är spännande utflykter och en massa kultur! Kan behöva höra det här i städkaoset.

torsdag 21 maj 2015

Tjohoo, Ms Spotswood! Det här gjorde du bra!

Systrars öde
Systrars öde av Jessica Spotswood


Så fick jag då äntligen läsa den avslutande delen i Spotswoods fantastiska trilogi om Systrarna Cahill! Vilken spänning! Vilken dramatik! Det här är verkligen skitbra OCH det håller hela vägen!! Jag blir så glad när man hittar något sådant här som dessutom inte riktigt faller under någon av de rådande bästsäljande kategorierna.
Äntligen får vi upplösningen och svaret på profetian om de tre systrarna som ska leda landet in i en ny världsordning av antingen fred eller terror. Vem är det som kommer att dö? Vilken syster står som ansvarig? Kommer Finn att få tillbaka minnet? Kommer Inez att manipulera Maura och hela Systraskapet till att störta bröderna? Ja, ni hör ju!

Jag älskar det! Cate ansluter sig till motståndsrörelsen och inser att det finns fler än en handfull häxor som tycker att brödraskapets regim är allt annat än önskvärd. Människor från alla samhällslager, både män och kvinnor, vill kämpa för allmän rösträtt och ett nytt styre. Det avslöjas snart också inom Systerskapet att det är Tess som oraklet i profetian och snart kommer dödshoten emot henne. Magiska dödshot. Frågan är om hon är stark nog att stå emot dem, eller är hon på väg att bli galen? Inbillar hon sig alltihop?

Finn och Cates historia utvecklas också och blir så fin att han börjar framstå som en riktig favorit bland manliga hjältekaraktärer! Det är så himla fint beskrivet av Spotswood och man blir ju alldeles kär i dem båda två. Trots att jag tycker att Cate är aningens gnällig emellanåt. Hon ÄR stora syster och får många gånger rätt när jag kan tycka att hon kanske skulle släppa på garden lite…


Det är absolut en värdig avslutning , full av dramatik, eld, kärlek och intriger och våldsamheter! Det enda jag kan sakna är att en av de karaktärer som fick ganska mycket utrymme i första boken, Paul, knappt nämns i den här boken. Är han helt bortskriven trots att han var barndomsvän med hela familjen i åratal? Bara för att det inte blev han Cate? Kändes konstigt att släppa karaktären bara. Även om det finns andra man är mer intresserad av. Hur som helt! Är så glad att vi fick ett bra avslut på den här trilogin även om jag tycker så bra om dem att jag mer än gärna skulle läsa MER om systrarna och deras öden.

Grattis Bokbabbel!

book cakes for book lovers and book worms by Biscuiteers (left) and by Laura Jane Cake Design via CakesDecor (right)

I dagarna firar en av bokbloggosvärens stora inte mindre än 10 ÅR! Bokbabbel, mumintrollet, Conversoholicen. Kärt barn har många namn. Helt otroligt att vi har hållit på att blogga så länge. Periodvis med mer energi än annars, men ändå. Det fick mig att inse att denna lilla blogg faktiskt är 8 år gammal. Jag som inte vågade berätta för någon i början för att jag tänkte att jag inte skulle orka mer än två-tre veckor. Och sedan ville jag hålla den hemlig för att inte bara ha kompisar som läste och sedan för att skilja på jobb och privatliv, för att det skulle kännas konstigt att mina elever var inne och läste. Så är det väl i viss mån fortfarande. Jag är inte hemlig, men skriver inte ut namn på mig själv på bloggen. Tycker å andra sidan inte att det är särskilt intressant i sammanhanget så ser det inte som något stort problem.


Stort grattis säger denna boknörd till Bokbabbel och snart ett litet grattis till mitt eget lilla skötebarn.

De mumsiga tårtorna är lånade härifrån.